Idag har jag varit singel i ett år. Jag kommer ihåg det som igår när det tog slut och det var verkligen pissjobbigt i början. Som tur var hade jag vänner som ställde upp i alla lägen när jag var som en vandrande zombie.

Nu med lite perspektiv på saken inser jag att det var det absolut bästa som hänt mig! För länge hade jag gått och känt mig otillräcklig. Och nu äntligen sedan jag fick veta att han gått vidare (och det med råge) så har min hjärna synkroniserat med mitt hjärta att det inte är vi längre och det kommer aldrig nånsin bli det heller! Och det känns helt okej. Jag mår bra i sinnet av att veta det. Tanken finns inte ens där längre att ja men tänk om några år då vi båda kanske passar bättre för varandra, nej tack!

Jag tror faktiskt inte att det är så att det finns EN person för oss alla. Jag tror man väljer beroende på utbud och mycket handlar om timing. Många klarar inte av att vara själv så man nöjer sig med det man får. Det är väldigt deprimerande när man tänker efter men det är ganska uppenbart att det verkligen är så. Jag skulle önska att det var så att när man föds så i hemlighet paras man ihop med någon som man senare i livet träffar och det säger pooff och man vet att nu är det du och jag mot världen.

Singellivet är en djungel med koder och dolda regler men jag trivs som fisken i vattnet! Det tog ett tag innan jag verkligen uppskattade det men nu skulle jag inte byta bort det mot nånting för det är verkligen nyttigt. Jag tror dock att jag är lite skadad och det kommer dröja bra länge innan jag blir kär igen, mest för att jag inte vill. Och det gör mig inget. Jag väntar gärna och under tiden ska jag göra precis vad jag vill och det jag känner för.

Hade jag inte jobbat hade jag gått ut och firat men det får vänta tills imorron =)

Nu ska Elin skjutsa mig till Brunflo för att mata lilla sickan och vattna mammas blommor.

Kelly Clarkson - Never again stämmer ganska bra in på min sinnesstämming just nu.