Igår åkte jag hem till Brunflo för att hälsa på och gå på Matildas skolavslutning. Hon har nu gått ut tredje klass. Min lilla söta älsklingssyster. Hon är så stor nu men jag vill att hon alltid ska vara liten! Hon var finast i kyrkan och töntig storasyster som jag är tog jag massor av bilder på henne och hennes klass när dom stod och sjöng.

Det var ju inte längesen jag själv stod där och sjöng jämtlandssången och den blomstertid nu kommer med mina klasskompisar och vänner. Sommaren väntade och man var ledig hela sommaren. Inget jobb, inga bekymmer man fick bara vara. Det är en bitterljuv känsla. Jag hatar verkligen när saker och ting förändras. Jag kan verkligen inte se något postitivt i det. Jag har grym separationsångest när det gäller människor och även allt annat. Jag tänker fortfarande på den där lila tröj/koftan som jag glömde när jag var på språkresa i England. Jag fick den när jag skulle börja sexan på Kastal och den var så fiiin. Mamma och jag hade varit och shoppat innan skolstarten och jag fick ett par mörkblå crocker jeans och en lila kofta från Henrik och Sandra. Sommaren därefter glömde jag den på ett staket i England medan vi väntade på bussen.

Och för att inte tala om när jag flyttade hemifrån! Den ångesten var då inte att leka med. Mest för att jag inte skulle få träffa Matilda varje dag och att inte ha liv och rörelse runt omkring. Nu ska ev vårat hus också säljas. Inget bestämt än men jag hoppas det dröjer. Jag ska försöka vara hemma så mycket som möjligt i sommar.

Nu till nånting mega jobbigt. Min älsklingskatt Smulis är sjuk. Han är 14år och världens snällaste och goaste. Hans mage har svält helt enormt mycket och han orkar inte gå. Han lägger sig och vilar på väg till matskålen och det är inte likt honom. Vi ska ringa djursjukhuset och jag tror vi kommer avliva honom inom dom närmsta veckorna. Jag kommer lipa ihjäl mig.

Varför måste allt förändras?