Jag tror på karma. Det du gör eller inte gör kommer komma tillbaka till dig eller emot dig. Goda gärningar försöker jag göra dagligen. Det kan vara en sån liten sak som att hålla upp dörren för en gammal tant eller plocka upp någonting som personen framför mig i kön på ICA tappar i golvet.

När någonting negativt händer mig brukar jag tänka på hur jag har agerat den sista tiden. Har jag varit otrevlig mot någon? Kanske fräst av någon som inte förtjänade det? Jag är en humör människa utan dess like. Jag kan vakna och vara i mitt esse men så läser jag eller ser något hemskt på nyheterna så kan jag helt plötsligt tycka att allt är fan förjävligt och vilken pissig dag det här blev. Men så ringer jag någon som jag tycker om så mår jag bra igen.

Jag är expert på att gömma mina känslor. Jag är nog väldigt sval på ytan men under den kan det dundra och blixtra. Det bryter inte alltid ut men gud nåde den som trycker på rätt knapp vid rätt eller man kanske ska säga fel tillfälle.

I mitt förra förhållande mådde jag extremt dåligt har jag insett i efterhand och det var delvis mitt eget fel. Jag lät mig själv behandlas illa (inte fysiskt på något sätt) psykiskt. Jag hade en kille så som många killar är att dom vill umgås med polarna. Hans tid och speciellt helgerna var vigda åt polarna och jag fick tiden som blev över (det var jag väl medveten om) Jag nöjde mig med en max två gånger i veckan.

En gång så var han hos mig på en vardag och han svor och var på dåligt humör över att det var så jävla dyrt att parkera inne i stan. Han sa något i stil med "Jag måste sluta vara här på vardagarna för det kostar alldeles för mycket och det är inte värt det" (jag kostade ungefär sex kr timmen och det var max två tre timmar han behövde betala och ibland betalade jag. En gång erbjöd jag mig att betala halva hans p-bot för att han skulle vilja fortsätta hälsa på mig i stan och självklart för att jag tyckte om honom.) Jaha men när ska vi ses dårå frågade jag. På helgerna svarade han men jag visste ju att då fanns det ingen tid för mig så jag sa inget mer, men jag kände mig som, jag kan inte ens beskriva i ord hur det fick mig att känna men jag accepterade det som jag alltid gjorde.

Det var jag som gav och han tog och jag trodde att det skulle vara så. Vi träffades så sällan att när folk fick veta att vi fortfarande var ihop blev dom väldigt förvånade. Jag kämpade för att det skulle funka trodde jag iallafall, men det slutade jag göra långt innan parkeringsincidenten. Han var min första riktiga kärlek och vi hade det bra dom första två åren och när vi väl umgicks.

Jag kommer ihåg att jag sa till honom kort tid efter att vi gjort slut att min värsta mardröm är att han skulle träffa någon annan och bli den där underbara pojkvännen som jag visste att han skulle kunna vara. Att hon skulle få "skörda" frukten som JAG kämpat för under så många år.

Han har en ny kvinna nu som han spenderar all sin tid med ,men vet du vad? Hur glad är jag inte nu i efterhand att jag umgicks med mina vänner ofta. Att jag inte behövde stå där ensam förra sommaren när det tog slut och plocka upp bitarna av ett brustet hjärta. Dom gånger jag åkte till Gotland med min bästa vän, söp och svinade som man ska göra i den åldern. Jag gjorde ju allt och kanske lite till än vad man "får" göra och DET är jag honom evigt tacksam! Visst jag har slösat dyrbar tid på en kille (men vem har inte det? Och jag kommer förmodligen göra det igen) men jag har iallafall inte gått miste om saker jag velat göra.

Och jag kan med säkerhet säga att när jag träffar någon igen kommer jag fortsätta vara Mickan och jag kommer inte förändras så till den grad att mina vänner påstår att dom inte känner mig längre.

Nya mardrömscenariot är att vakna upp FÖR sent och inse just det.