Varför lider jag av separationsångest? Vad har jag varit med om i mitt liv som gör att jag vill lipa av förändringar? Jag känner paniken i bröstet och det pickar på där innanför.

Den största förändringen var när mina föräldrar separerade. Sedan flytta hemifrån. Mitt förhållande på närmare sex år avslutades. Det är dom tre största händelserna hittills.

Nu ska mitt barndomshem sedan jag var 12 år säljas. Påskrivning i måndags och det ska vara tomt redan den 4juli. Snabba ryck och ingen tid att vänja sig vid det faktum att jag inte längre kommer ha ett "hem" att komma hem till. Jag har ju mitt eget men det finns inget som att just komma hem till mamma.

Jag är även rastlös i kroppen men samtidigt inte. Jag vill finna lugnet men vad är lugnet för just mig. Jag inbillar mig att det är att komma på vad jag vill göra. Då blir allt bra intalar jag mig. Den krassa sanningen är att jag kommer aldrig bli nöjd. Det kommer alltid finnas roligare/bättre/mer spännande saker att göra.

Alldeles alldeles snart är det jag som trycker på play och slutar vara den som alltid följer med strömmen.

Norge tanten från Hitra ringde igår. Krabborna hade fått för lite mat så dom var inte redo att slaktas så vi var tvungna att skjuta upp startdatumet. YES! tänkte jag för då kan jag åka till Finland och ev göra stråket någon dag. Så blev det inte och vi lämnar Sverige den 25 juli (stråket fredagen) Hoppas det regnar då.

Ikväll ska jag jobba. Har sjukanmält mig två dagar nu men ikväll måste jag. Halsen protesterar men pengar behöver vi alla. Imorron ännu mer flytt och genomgång av 13 års skolmaterial i förrådet samt kläder.